Vi är en grupp kvinnor som vandrar. Våra vandringar består av historier kopplade till arbeten utförda i vår stad. Vi har valt att se på detta som process snarare än ett projekt, där projekt ofta har ett avslut, medan den här processen kan utvecklas, leva vidare och frodas.
Vi låter oss inspireras av militanta undersökningar och självetnografiska metoder, där avståndet mellan den som utforskar och subjekt suddas bort.
Vi arbetar utifrån ett intersektionellt perspektiv, i vilket intersubjektivitet är centralt.
Det vi vill undersöka i vår process är, bland annat, om vi skulle kunna omdefiniera relationen mellan konst och aktivism. Kan konstrummet bli till en plats där alternativ till den nuvarande ordningen skapas, och ifrågasättande av strukturer ersätts med aktivt handling?
Kan vi bygga allianser och organisera våra områden?
Vad skulle det betyda att agera i motsats till idén om individualism, och vara istället beroende av varandra? Vilken politisk subjekt skulle det skapas då?
Vi arbetar med en kollektiv autoetnografisk process genom att kartlägga våra rörelser i staden, från våra hem till våra arbetsplatser.
Vi blir en gemensam kropp som rör sig solidarisk från plats till plats utan att flanera. Vi medveten väljer rummet i staden där våra berättelser ska höras, eftersom dessa platser har format språket och rösterna som samtalar i nuet.
Vi har städat, diskat, hoppat in vid behov, vi har varit låg avlönade eller blivit av med jobbet. Vi berättar för varandra och samtalar kring dessa erfarenheter, och på så sätt tar vi tillbaka makten över hur våra historier berättas, och av vem.
Det är vi som berättar, och det är också vi som har kunskaperna som kan leda till förändring.
Det är viktigt för oss att ge varandra tid, lyssna och se individen, tänka solidarisk.